I går somnade min kära morfar in. Han har i en vecka legat i resperator efter ett hjärtstop på 30 minuter. I går fick han tillslut somna in. Hur jag känner mig just nu kan jag inte beskriva med ord. Altdrig har någon nära dött i från mig. Jag vet inte om jag ska gråta, skratta eller  hur jag ska bete mig. De är som att jag vill stoppa mig själv från att ha kul på samma gång som jag vet att jag måse få skratta.

Jag är glad över att han fick ett så pass långt liv och att han har funnits där så länge för mig och alla andra. Allt liv har ett utgångsdatum och nu var de tyvärr Moffens tur. Vi fick lära känna våran knasiga med snälla morfar och de är jag så glad över. RIP kära morfar